Hur en processor ansluts till moderkortet beror på hur kontaktpunkterna mellan processor och sockel är konstruerade. De två vanligaste teknikerna för stationära datorer är PGA (Pin Grid Array) och LGA (Land Grid Array).
PGA (Pin Grid Array)
Vid PGA sitter pinnarna på undersidan av själva processorn. När processorn monteras förs dessa pinnar ner i ett motsvarande rutnät av hål i sockeln på moderkortet. Pinnarna fungerar som elektriska kontaktledningar mellan processorn och moderkortet. Denna lösning innebär att:
- processorn har ett stort antal mycket tunna pinnar
- sockeln saknar pinnar och innehåller istället hål
- monteringen kräver stor försiktighet, eftersom böjda pinnar kan skada processorn permanent
Fördelen med PGA är att sockeln på moderkortet är relativt enkel att tillverka. Nackdelen är att processorn är känslig vid hantering och installation.
LGA (Land Grid Array)
Vid LGA är konstruktionen omvänd. Här sitter pinnarna i sockeln på moderkortet, medan processorn har plana kontaktytor på undersidan. När processorn låses fast pressas kontaktytorna mot sockelns fjäderbelastade pinnar.
Detta innebär att:
- processorn saknar utskjutande pinnar
- sockeln innehåller mycket tätt placerade kontaktpinnar
- processorn hålls fast med en låsarm och monteringsram
Fördelen med LGA är att risken att skada processorn minskar och att tekniken lämpar sig bättre för höga strömmar och många kontaktpunkter. Nackdelen är att sockeln på moderkortet är känslig och kostsam att reparera om pinnarna skadas.
Tillverkarnas val av anslutningstyp
Valet mellan PGA och LGA styrs av tillverkarens konstruktion, prestandakrav och tekniska utveckling.
- Intel använder nästan uteslutande LGA för sina stationära processorer.
- AMD använde länge PGA, men har på senare år gått över till LGA för sina moderna plattformar.
Det är viktigt att förstå att en processor endast är kompatibel med en specifik sockeltyp. Även om två socklar ser lika ut kan de vara elektriskt och mekaniskt inkompatibla.
AMD – processorsocklar
AMD använder beteckningen AMx, där siffran anger generationen av sockeln.
AM4 bygger på PGA-teknik, vilket innebär att pinnarna sitter på processorn. Sockeln har använts för många stationära Ryzen-processorer och stödjer DDR4-minne. AM4 blev mycket populär tack vare lång livslängd och bred kompatibilitet mellan flera processorgenerationer.
AM5 innebär ett tydligt teknikskifte för AMD. Här används LGA-teknik, vilket innebär att pinnarna sitter i moderkortets sockel och att processorn har plana kontaktytor. AM5 stödjer modern teknik som DDR5 och PCIe 5.0 och är konstruerad för att klara högre strömkrav och framtida prestandaökningar.
Intel – processorsocklar
Intel har länge använt LGA-socklar, där sockelns namn oftast anger antalet kontaktpunkter.
Exempel på vanliga socklar är:
- LGA 1155 – andra generationens Core-processorer
- LGA 1150 – fjärde generationen
- LGA 1151 – sjätte till nionde generationen
- LGA 1200 – tionde och elfte generationen
- LGA 1700 – tolfte generationen och senare
Varje ny sockel innebär vanligtvis förändringar i strömförsörjning, minnesstöd och funktionalitet. Därför kräver nya processorgenerationer ofta nya moderkort.
I bärbara datorer används ofta BGA (Ball Grid Array). Då är processorn fastlödd direkt på moderkortet och kan inte bytas. Detta skiljer sig tydligt från PGA och LGA, som används i stationära datorer där processorn är utbytbar.
Sammanfattning
PGA och LGA är två olika tekniker för hur processorn kopplas mekaniskt och elektriskt till moderkortet. PGA placerar pinnarna på processorn, medan LGA flyttar dem till sockeln. Moderna plattformar går allt mer mot LGA eftersom tekniken ger bättre förutsättningar för hög prestanda, stabil strömförsörjning och framtida utveckling.